Kärlek vid första ögonkastet, har ni hört talas om det?

På kvällen fredagen den 25 januari blev jag kär. Irene var upptagen på annat håll så hon hade bett mig åka till omplaceringen för att ta emot två omplaceringar, en kille och en tjej. Jag tar emot transporten och det första jag ser är ett nyfiket rött ansikte med röda ögon. Ett nyklippt långhår med en hel del virvlar utspritt lite här och där.

Vem är du?  

Pladask vad jag föll! Jag tar upp marsvinet och tittar efter om det är killen eller tjejen. Det var killen. "Vilken tur!" tänkte jag, för en kille till kan jag ju verkligen inte ha! Inte en tjej heller för den delen. Det är ju ärligt talat lite väl trångt i buren hemma. Jag sprider överallt jag kommer åt att dubbla minimåttet är det som bör gälla när det gäller burstorlek, och sedan kastar jag sten i glashus genom att själv ha fyra marsvin i en bur som bara är stor nog för 3,6. Det känns ju inte så bra. Nog för att de får mycket golvtid, men ändå!

Ligga I hus och sova? Varför det?  

Jag vägde Oliver och Skruttan och satte dem i en bur, sen var det tack och hej. Eftersom Oliver var intakt så fick han en tid för kastrering redan nästa vecka och Skruttan, som han bodde med och som var väldigt tjock om magen och antagligen dräktig, skulle få stanna i omplaceringen tills det inte fanns någon risk för att hon skulle föda bebisar i ett nytt hem.

Hur charmigt är det inte...  

Det är lite spännande det där med vad man faller för. Ibland tror jag inte att jag vet vad jag vill. Jag skulle absolut inte ha några långhår när jag skaffade marsvin, för pälsvård fick jag nog av med den Amerikanska Cocker Spanieln i min ungdom. Fast på senare tid så har tanken på lite päls att pyssla med tilltalat mig mer och mer. Sen säger jag mig inte vara något stort fan av virvlar heller, men om man tittar på de marsvin som fångat min uppmärksamhet lite extra på senare tid så visst har förvånansvärt många av dem burit på ett "pälsriktningsfel" eller flera... Röda ögon var inte heller något som tilltalade mig i början av min marsvinskarriär, men väldigt många av de rödögda har visat sig ha det där lilla extra...

...med snedlugg...  

Februari 2013 har varit lite tumultartat här hemma med coccidier på Spike, skidresa och böld i Linneas kind, men i och med skilsmässan i fredags så lugnade det ner sig. Väldigt mycket!

Det är inte så många djur i omplaceringen just nu, och när Irene talar om att det är så ont om honor att hon funderar på att ta ner ett par av sina egna eftersom en av de fyra kastraterna annars skulle bli ensam så sa jag att jag skulle kunna ha en kille hos mig ett tag om det skulle underlätta. Jag har ju två tjejer utan kille här hemma nu.

"Då tycker jag att du skall ta Oliver!" säger Irene, som vet att jag är inte så lite svag för honom.

...och ett brunt och ett rosa öra!  

Genast börjar kugghjulen att snurra... Jag har ju en bokhyllebur stor nog för tre och en bur stor nog för två uppepå. Tänk om... näää! Och så vidare.

Igår tog jag hem Oliver, satte Daisy och Spike i buren på andra våningen och släppte ut Oliver på köksgolvet tillsammans med Hera och Linnea. Det nosas, kurras och tjattras och sedan visar tjejerna vägen in i buren och de börjar tugga hö som om de aldrig gjort annat.

Mitt största problem just nu är hur lång tid det skall ta innan maken börjar undra hur länge han skall stanna den där. Jag kommer ha väldigt svårt att låta honom gå. Jag har försäkrat honom, men inte adopterat officiellt... ännu. Ja, den som lever får se...

:-)

En trio för gott? 

Marsvin har verkligen gott läkkött. Så här fin är Linneas kind fem dagar efter att veterinären tömde bölden på hennes kind:

Kinden ser lite bullig ut på bilden, men det beror nog mest på hur jag håller. Den känns tom, mjuk och fin. :-)

Hö är det absolut bästa marsvin vet. Jag upphör aldrig att förvånas över att de alltid visar lika stor entusiasm varje gång det börjar prassla i höpåsen. Fast det är klart. Hö är ju rena Kinderägget för ett litet marsvin. Godaste maten, skönaste sovstället och roligaste lekplatsen! :-)

Jag la upp ett har bilder i Eragons FB-grupp från dagen efter jag fick tag på ett lite väl stort fång en gång när jag skulle mata sent en natt. Så här såg det ut!

Daisy leker herre på täppan...

Marsvinen turades om att äta från alla olika vinklar och håll.

Till slut så fick jag den här mysiga bilden på Spike i högrottan. Han kände sig så trygg att han inte ens rörde ett morrhår när jag kröp nära för ta bilden! <3

Spike i högrottan  

Ja, ni läste rätt... kvartetten har blivit två stycken duo.

Vi har haft det lite stökigt nu i början av 2013. Det började med att Spike och Daisy var på äverntyrssemester i omplaceringen. Det var kastratbrist och Spike skulle försöka få lite ordning på storflocken där. Daisy fick följa med för det var ju för hennes skull som Spike kom till oss från första början. Hon styrde med lite väl tuff tass innan Spike kom och blandade bort korten. Hera och Linnea hade det lugnt och skönt här hemma medans Spike ärligt talat inte gjorde något vidare jobb i omplaceringen. Han trivs tydligen bäst här hemma och blev lite för blyg där för att vara till någon egentlig nytta.

Någon vecka efter att Spike och Daisy kommit hem så ville inte Spike ha sina kvällsgrönsaker. Jag hade uppe honom, matade med CC och registrerade att han hade en mjuk plutt i rumpan. På morgonen efter så hade hade den mjuka plutten övergått till rinnande diarré och efter vad jag hört från vänner och läst mig till på nätet så kan plötslig diarré bero på coccidier, en parasit som många marsvin bär på och är opåverkade av tills de blir nedsatta av någon anledning eller utsätts för stress. Det har känts lite konstigt att det bara bryter ut på vissa individer och inte andra, men vi tycker oss ha hittat en gemensam faktor hos de flesta marsvin i bekantskapskretsen. Det verkar som om det i första hand är marsvinen med kaninbakgrund som drabbas! (Spike är en sådan)

Vi var och lämnade ett avföringsprov som visade sig krylla av coccidier och fick Bactrim mot detta. Efter ett och ett halvt dygn blev Spike jättedålig (trots stödmatning, extra vätska och C-vitamin) så jag fick lägga in honom på djursjukhuset där de kan ge honom vätska under huden mot uttorkningen. Det skall inte mycket till innan ett litet marsvin blir uttorkat vid diarré. Efter två dygn på sjukhus så fick vi hem en svag liten kille som fick sitta i egen bur tills hans pluttar var helt OK och han börjat äta ordentligt själv igen.

Under tiden som Spike var borta från buren så återupptog Daisy sitt tuffa styre över tanterna och då särskilt Linnea. Daisy har av någon anledning tagit det som sin uppgift att hålla Linnea på det som Daisy anser vara hennes plats.

Vi var och åkte skidor över sportlovet och morgonen efter vi kom hem så upptäcker jag att Linnea har en liten böld i ena kinden/mungipan. Eftersom den var såpass liten, hon inte minskat något i vikt och att hon hängde lika ivrigt som vanligt över burkanten efter mat så gav jag henne smärtstillande och väntade tills på måndagen med att boka en tid hos veterinären. Vi fick tid klockan 14 samma dag. Veterinären sederade Linnea lätt, tog bort sårskorpan på bölden (som visade sig ha spruckit under natten), tömde den och ordinerade tvätt med koksaltlösning och en salva jag skulle lägga i håligheten efter varje tvätt.

Daisy låter inte riktigt Linnea vara ifred och vill gärna vakta husen (vilket blir jobbigt eftersom Linnea bara flyttar sig till ett annat när hon blir bortkörd). Titt som tätt så fastnar de i låsta positioner med ansiktena nära varandra och huvudena lätt höjda. Inte helt avslappnat helt enkelt. Jag har velat fram och tillbaka. Altenativet att sära på kvartetten har inte känts roligt. Det var ju en flock jag ville ha. Men... det är ju inte min önskan som är det viktiga. Det är ju hur marsvinen mår som är huvudsaken.

Nu i kväll så satte jag Hera och Linnea, som är lite äldre och lugnare, i 120-buren och Spike och Daisy fick gå kvar i den lite större Billyhyllan. Det första Linnea gjorde var att lägga sig under ett hus och somna med stängda ögon medans Hera strosade omkring och undersökte buren lite smått. Daisy och Spike satte igång att äta hö för fulla muggar och Daisy tjattrade lite kokett varje gång hennes Spike kom nära. Det blev omedelbart lugn och harmoni i båda burarna. Skönt! Det var först då jag på riktigt insåg hur spänt det faktiskt hade varit innan.

Det är nog bara till att acceptera att Daisy fungerar bäst i par med sin käre Spike. Så länge som Hera finns kvar (båda tanterna fyller fem år i år) så är det inga problem, men om Hera går först så måste jag hitta en kompis till Linnea. Hera har Daisy konstig nog inget emot, så om Linnea går först så kan jag ju alltid försöka med en trio igen. Då har förhoppningsvis Daisy hunnit bli mycket äldre och klokare också. :-)

"Äntligen lugn och ro!" tänker Linnea strax innan hon tvärsomnar